Onsdag den 27/10
Almost a month at McDonald's is done, and I´m still alive!
Nejdå, riktigt så tufft har det ju inte varit, men jag måste erkänna att verkligheten är aningen mer på alla vis än vad jag hade föreställt mig. Otroligt tacksam över att det är så trevligt och tålmodigt folk som jobbar där, inte minst chefen, annars hade jag nog fått lov att dra svansen mellan benen och avvika. Men, jag börjar fatta grejen nu och igår och idag var det till och med rikitgt roligt att vara där! Det tar sig, kanske, hoppas jag.
Men det är väl så, vartän man kommer, så så länge saker är okänt och nytt så både känner man sig, och blir handikappad.
På fredag är det personalfest, halloween-tema, kan bli kul, vilket jag hoppas och tror. En chans för mig att hinna prata och lära känna mina nya arbetskamrater...
Och på fredagmorgon ska jag på massage igen! Åh, så efterlängtat och åh, så ont det kommer att göra! Sådär äckligt ont så att det är skönt.
Det värsta med detta jobb är kanske att man känner sig både friterad och manglad när man kommer hem, men samtidigt så älskar jag känslan, som nu, efter att ha fått tagit sig en riktigt lång dusch, ätit massor och borrat ner sig i soffan! Oslagbart.
Detta somnar man gott på, ännu godare då man innan började för dagen hann ta en långpromenad med Sanna och hälsat på mormor, som bjöd på hemmagjord ärtsoppa! Finns det godare!? Mja, kanske, men inte mycket i alla fall :)
God natt och sov gott.
Höststorm
Idag, idag har det blåst så mycket, att jag trodde inte jag skulle ta mig hem på egen hand från min tänkta morgonpromenad. Tog mig 15 minuter att gå till Skensta som normalt sätt tar ca 7 minuter, och tog mig närmare 20 minuter att ta mig hem därifrån, detta är alltså helt sant, herregud vilken blåst!
Så, jag struntade i allt som hade med nyttighet och duktighet att göra denna dag, och åkte in till mormor och moster, som är hemma och hälsar på, på kaptensgatan 3B, där jag tillbringade de kommande 6 timmarna. En och annan kopp kaffe, ett och annat skvaller, ganska mycket ätbart och avslutligen tvsoffan där vi skvallrade vidare och kikade på glamour, under en varsin pläd. Jag, min 92 åriga mormor och min 74 åringa moster, en underbar dag, helt enkelt.
Och jag kan ju säga som så... att det här med att 'vi ungdommar snackar skit och är avundsjuka på varandra' må väl vara sant, men hörni, 74 åringar och 92 åringar snackar mer skit och är mer avundsjuka på varandra, ha ha! Jag har inte annat kunnat göra än att njuta av att lyssna på derar tjatter och svaller, shit vad de kan, våra tanter... och så avslutar de varje klagande mening med 'Ja, jag bryr mig inte jag e' eller 'Ja, jag lägger mig inte i det där jag e' men det är precis vad de gör och just gjort!
Näe ungdomar, det här är bara början, så det är lika bra vi inser detta faktum, skitsnack hör till och det är nog sällan så illa menat som det låter.
Nog om detta, det jag egentligen ville komma till var bara att jag haft en riktigt mysig dag med mina älskade äldre. Önskar dessa dagar var fler, önskar jag tog mig fler av dessa dagar, för de finns där, varje dag och hela tiden, det enda jag behöver göra att är flytta röven 8 kilometer och fånga dem.
Nu är det kväller.
Godnatt och sov så gott!
Onsdag
Mjaa, mitt liv sedan studenten känns bara som en enda lång tid, utan koll på veckor, dagar, datum, och nätter. Jag har noll koll på när jag gjorde vad och vem som sa vad, och så vidare... Ingen som helst rutin och ingen som helst diciplin har jag haft på mig själv. Visserigen fanns det väl en viss rutin och disciplin under sommaren på Albertina, men inte mer än vad som var nödvändigt, det vill säga att jag hade koll på hur jag jobbade, att jag jobbade när jag var där, och att jag såg till att lägga mig i hyffsad tid så jag orkade jobba även dagen därefter, om så var fallet.
Men, från och med den 30e augusti har både rutin och disciplin varit lika med NOLL, visseligen både på gott och ont, men dock övervägande på ont! Och det är så frustrerande.
Vet att jag tjatat mycket om att jag är av den typen som måste få planera, ha god tid på mig osv... Men det är så mycket bullshit det kan bli! Jag kan inte planera, jag hatar att ha för gott med tid, hatar att stressa också, ännu mer, men hellre göra något rätt så effektivt, än att ha överskott med tid, för det gör mig galen.
Planerar jag något, blir det aldrig av. Ser jag framemot något, blir det aldrig så kul som jag hoppats på eller trott det ska bli.
Men, det blir i stort sätt alltid både bra och roligt när det händer något spontant, som man inte riktigt räknat med, eller, om man bestämmer något samma dag eller tidigast dagen innan det ska ske.
Dennis sa för längesedan att "det är längtan som är bäst" och jag tror jag tänkt på det uttrycker varje dag, åtminstone varannan sedan den dagen han sa det. Tyckte det var så jäkla klokt och bra sagt, för det är så sant, nästan jobbigt sant. Därför, är det så mycket bättre att vara spontan, man blir nog så mycket gladare, och uppskattar saker i livet mer då!
Jag är inte längre arbetsös, men jobbar på så vis att jag tyvärr inte behövt tvinga mig själv att bryta dåliga rutiner och vanor. Rutin är en sak, att vara spontan -en helt annan. Men båda är så bra och jag önskar jag hade/var båda delarna, just nu saknar jag båda.
Men det kan bara bli bättre, och jag har haft jäkligt mycket kul under de senaste veckorna också, det får icke glömmas bort!
Längta ska man inte, men se framemot kan man göra! :)
Someone new
So is it goodbye, is it time to set you free?
Is it time to let it fly, is it time to let it bleed?
We used to take turns, to cover up the pain
Deep below it burns, and the feeling still remains..
You're gonna find someone new,
I really hope you do, 'cause I love you
And the sun will come on through, it's gonna shine for you
'cause I adore you..
Älskar låten, ääälskar låten!
Tisdag den tolfte
Var tog min karaktär vägen!? Det undrar jag...
För övrigt så älskar jag hösten, finns inget bättre än kyliga, soliga höstdagar!
Misery
So scared of breaking it that you won't let it bend
and I wrote two hundred letters I will never send
Sometimes these cuts are so much deeper then they seem,
you'd rather cover up, I'd rather let them be
So let me be, and I'll set you free, oh yeah
I am in misery,
there ain't nobody who can comfort me, oh yeah
Why won't you answer me?
The silence is slowly killing me, oh yeah
Oh you really got me bad, you really got me bad
Now I'm gonna get you back, I'm Gonna get you back
Your salty skin and how it mixes in with mine,
the way it feels to be completely intertwined
Not that I didn't care, it's that I didn't know
It's not what I didn't feel, it's what I didn't show
So let me be, and I'll set you free...
Never let go...
Can you lay your life down so a stranger can live?
Can you take what you need but take less than you give?
Can you close every day without the glory and fame?
Could you hold your head high when no one knows your name?
That's how legends are made, at least that's what they say.
We say goodbye, but never let go
We live we die, cuz you can't save every soul
Gotta take every chance to show that you're the kinda man
who will never look back, never look down, and never let go.
Can you lose everything you ever had planned?
Can you sit down again, and play another hand?
Could you risk every thing, for the chance of being alone,
under pressure find the grace, or would you come undone?
That's how legends are made, at least that's what they say.
We say goodbye, but never let go
We live we die, cuz you can't save every soul
Gotta take every chance to show that you're the kinda man
who will never look back, never look down, and never let go.
Never let go...
